efter många tårar och gråt, så har jag pratat klart med carro, och jag är glad över att jag har någon som förstår mig. som verkligen lyssnar på vad jag säger. utan henne och mina syskon och mamma vet jag inte vart jag skulle ha tagit mig till igår eller idag. tack så mkt att ni finns där för mig. jag hoppas ni förstår nu hur jag har mått i alla år som jag har levt. men det värsta som har hänt det var idag. jag har gråtit hela dagen sen ja träffa pappa. att han hellre ville fira farsdag med farfar och alla dom där än sin dotters födelsedag. det är ju fan inte klokt. kommer aldrig att släppa det här. och att min farmor och farfar och min faster inte ens ringde eller messa och sa grattis det tog väldigt hårt på mig med. att alla dom kan såra en så jävla hårt. det förstog jag inte först. men nu gör jag det. fyfan.